Invigningen närmar sig men…

Vardagen ångar på i full fart. Vi försöker i vanlig ordning hålla tempot uppe och har haft en del starthästar.

Måste säga att vi har haft extrem otur med flera stycken i år. Både med spår och löpningsförlopp. Men vi hoppas att det jämnar ut sig under senare halvan utav året.

Vi hade det oerhört trevlig på Olympiatravet. Tack till alla er som kom och gjorde kvällen väldigt rolig.

Stallbygget är klart och slutbesiktning skedde i Måndags. Med betyget GDK.

8/5 flyttar hästarna in i tävlingsstallet och unghästarna flyttar äntligen “hem” till de gamla stallarna.

Hela bygget blev så fantastiskt mycket bättre än vad jag någonsin kunnat drömma om. Får nypa mig i armen flera gånger om.

Men livet med djur är inte alltid guldkantad och lycklig. Skriver det här för att ta död på eventuella spekulationer och rykten.

Som många vet har Rolex Bigi under hela sin karriär varit svårhanterad och speciell.

Vi har haft strikta rutiner runt hästen för att han ska må bra och känna sig trygg. Senaste tiden så har det dock varit stökigt på gården med hagbyggen, stallbyggen, många personer i rörelse och nya hästar som flyttat in på granngården. Det är ingen individ man byter miljö på så lätt heller.

Bitvis så har Rolex tagit väldigt illa vid sig av att det varit rörigt. Han ogillar nya människor och när rutiner bryts. Det är i princip enbart Maria som hanterar hästen vid skötsel och träning.  I Måndags var vi ute på ett helt vanligt träningsjobb. Hästen kändes harmonisk och fin både innan och i jobbet.

Jag fick dock ta en annan väg hem efter träningspasset då det var stökigt på gårdsplanen. Och fick skritta mellan hagar som vi inte brukar. Varpå han blir arg och irriterad för vagn på de andra hästarna.  Jag kommer fram till stallet och ska ta av vagnen precis som vanligt utan att han sitter fast. Han kliar sig med huvudet mot frambenet , precis som vanligt men vänder sig väldigt hastigt och försöker bita mig i benet. Jag höjer foten i farten samtidigt som jag tar ett steg bakåt mot skalmen och han får fatt i tårna på skon. Jag har vinterkängor med förstärkning men trots detta biter hästen olyckligt av mig tån och en bit skelett längst ut på foten.

I samma sekund som han släppte så bestämde jag mig för att det var sista gången han skadar en människa. Kastrering fungerar ej vid så hög ålder på en hingst som uppvisar dessa beteenden.

Jag vill poängtera att Rolex är och var världens snällaste individ som jag litat på mer än någon annan. Han var aldrig hingstig eller dum på något sätt. Men så fort rutiner eller hästbesättningen ändras så ändrades också hans humör och han blev oberäknelig.

Detta ledde till att jag i samråd med ägarna lät hästen få somna in hemma på gården samma eftermiddag.

Få hästar har betytt så mycket för mig som Rolex har gjort. Känns hemskt att ha mist en vän. /MT